Varför lämnar barn skolan?

Vi människor blir till i relation till andra människor. En människas väg från tillblivelse till vuxen är en långsam process som vecklar ut sig över närmare två decennier. Den absolut kortaste perioden av en uppväxten är den vi tillbringar sammankopplad med vår mor. Efter vi föds genomgår vi en separation som i vissa avseenden pågår livet ut. Att vi människor föds alldeles för tidigt innebär att vi måste skapa starka band till människorna runt omkring oss för att överleva och till slut själva ta en plats i den kultur vi fötts i.

Vi är beroende av ett sammanhang för att bli till. Inledningsvis består det sammanhanget av vår närmaste familj. Mor, far, kanske syskon och några andra viktiga vuxna. Men ganska snart behöver barnet ta steget ut i det vidare samhället för att möta andra barn och vuxna än dem som räknas till familjen. Sedan slutet av 1800-talet har barnets första steg ut i det vidare samhället passerat via skolan. Barnet träder in i ett nytt sammanhang och vidgar sin värld.

Det finns idag ingen heltäckande och tillförlitlig nationell statistik över hur många elever som är frånvarande från den svenska grundskolan. Skolverket genomför i skrivande stund en ny kartläggning av den samlade skolfrånvaron. Den senaste kartläggningen är från 2021 och avser höstterminen 2020. Den visade att en fjärdedel av eleverna i grundskolan hade en frånvaro om minst 15%.

Vad händer med en elev som av olika anledningar missar 15% eller mer av sin utbildning? Betyder det att barnet går miste om det sammanhang som skolan erbjuder eller är det tvärtom så att det är bristen på sammanhang som gör att barnet lämnar skolan för att sporadiskt eller aldrig återvända?

Aaron Antonovsky är ett vanligt förekommande namn i skolsverige trots att han själv var sociolog verksam i israel. Han noterade att det verkade finnas en koppling mellan en individs förståelse för sin situation och hur individens liv sedan utvecklade sig. Han sammanfattade sina observationer i begreppet känsla av sammanhang.

Vi kan bryta ner begreppet känsla av sammanhang i tre underkategorier: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Begriplighet handlar i det här sammanhanget om att den information vi får, yttre som inre, är förutsägbar och sammanhängande eller kaotisk och ostrukturerad. Hanterbarhet beskriver upplevelsen av huruvida individen har tillgång till de resurser den behöver för att möta omgivningens krav. Meningsfullhet avser i det här fallet upplevelsen av att de utmaningar vi erfar är värda att ta sig an.

Kan vi analysera skolfrånvaro med hjälp av Antonovskys begrepp? Är det möjligt att förstå någonting om de sammanhang våra barn vistas i eller lider brist på med hjälp av begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?

Att göra skolan begriplig för barn är en del av skolans uppdrag. I de flesta skolor börjar skoldagen strax efter åtta på morgonen och slutar strax efter lunch eller på eftermiddagen beroende på vilken årskurs barnet befinner sig i. Skollunch tillhandahålls genom hela grundskolan. Skoldagen bryts upp av raster som tillbringas på en skolgård och präglas av fria aktiviteter. Många men inte alla skolor använder sig av läxor. Det är en struktur som de flesta känner igen sig i oavsett om man gått i skolan på 80-talet, 00-talet eller 2020-talet.

Världen utanför skolan har dock blivit mer kaotisk. Den digitala revolutionen har påverkat våra barns verklighet i grunden. Läsning, spontan lek och vardagsmotion tar upp allt mindre tid medan spel, sociala medier och arrangerande aktiviteter tar desto mer tid i anspråk. Barn exponeras för mer intryck nu än tidigare.

Barn tillbringar lejonparten av sin tid i andra miljöer än skolans. Miljöer som sällan är lika strukturerade eller förutsägbara. Det torde innebära att familjen tillsammans med det omgivande samhället har ett delat ansvar att tillsammans med skolan se till att barn lever i en miljö som är begriplig.

Alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt mot utbildningens mål. Det är den enskilda skolans ansvar att skapa lärmiljöer som tillhandahåller de resurser varje elev behöver för att kunna utvecklas. Barn kommer dock till skolan med olika förutsättningar. Varje skola behöver kunna utveckla både sin organisation och sin undervisning för att möta barns varierande behov. Som samhälle har vi också bestämt att skolan har till uppgift att kompensera så långt det är möjligt för olikheter i bakgrund och förmåga.

Skolan har ett stort ansvar för att skoldagen är hanterbar för de elever som befinner sig inom dess fyra väggar. I och med att det råder skolplikt är skolan en situation som varken barnet själv eller dess föräldrar kan välja. Huruvida elever har de resurser de behöver för att klara skolgången eller inte är en fråga som föräldrar eller andra samhällsinstitutioner har en begränsad möjlighet att påverka. Frågan kompliceras ytterligare av att Antonovsky avser både barnet egna resurser och resurser i den omkringliggande miljön. Att öka den enskilda elevens känsla av hanterbarhet kan alltså inte enbart reduceras till en ekonomisk fråga. Goda relationer i hemmet och i skolan, lärarens kompetens och föräldrarnas möjligheter att stötta skolarbete är viktiga förutsättningar som kan variera mellan elever.

Vad är då egentligen meningsfullt? Antonovsky definierar det, som tidigare nämnts, som de företeelser individen bedömer värda att investera i. Vad är det då som gör att en enskild människa finner något eller några skolämnen meningsfulla?

Allt för ofta reduceras meningsfullhet till att betyda antingen lustfyllt eller roligt. Någonting vi finner lustfyllt kan naturligtvis också uppfattas som meningsfullt men det är inte självklart. En maratonlöpare uppfattar sannolikt löpträning som meningsfullt men långt ifrån alltid som lustfyllt. En student som försöker lära sig komplicerade termer utantill kan uppfatta studierna som meningsfull men tentaplugget som tråkigt. Det som är meningsfullt kan alltså inte reduceras till det som är lustfyllt.

Vad är det då som avgör huruvida någonting uppfattas som meningsfullt? Vad den enskilda människan uppfattar som meningsfullt måste rimligtvis bero på en rad individuella förutsättningar i samspel med det omgivande samhället. Kan det vara så att meningsfullhet uppstår när våra förmågor (nedärvda eller förvärvade) och bakgrund sammanfaller med en möjlighet i samtiden?

Är det skolans oförmåga att skapa förutsättningar för en känsla av sammanhang som gör att en fjärdedel av eleverna i grundskolan har en frånvaro om minst 15%? Den frågan går naturligtvis inte att svara på. Det verkar dock sannolikt att många av de elever som är frånvarande har svårt att uppfatta skolan som begriplig, hanterbar och meningsfull.