Tre principer för skolutveckling

Förändring är svårt. Som människor kämpar vi alltid för att behålla homeostas. Vår förmåga att hålla ett stabilt tillstånd trots yttre påfrestningar. I vårt biologiska liv är balans livsavgörande. Om kroppens temperatur förändas för mycket, för snabbt dör vi. Men vår förmåga att anpassa oss är lika avgörande. Världen förändras oavbrutet runt omkring oss. De strategier som fungerade väl igår fungerar inte idag. Inte för att strategierna nödvändigtvis är dåliga utan för att miljön vi använt dem i förändrats. Vi lever alltså i ett spänningsfält mellan vårt behov av stabilitet och nödvändigheten att förändras. Detsamma gäller för våra skolorganisationer.

Skolutveckling handlar om att behålla balansen mellan stabilitet och förändring. Kompetenslyft och utvecklingsarbeten, satsningar och nedskärningar avlöser varandra. Det är inte konstigt att skolan beskrivs som förändringstrött! Kanske kan följande principer vara ett stöd i att behålla balansen mellan stabilitet och utveckling?

Skolutveckling måste leda till förändring i mötet med eleven.

Skolans uppdrag är att förmedla kunskaper och värden, kompensera för våra elevers skilda förutsättningar och i samverkan med hemmen fostra framtidens samhällsmedborgare. För att genomföra uppdraget bedriver skolan undervisning och fritidsverksamhet, erbjuder rastaktiviteter och skolmåltider samt en hel rad andra aktiviteter och insatser. Oavsett var eller när det sker så är det i interaktionen mellan personal och elev som skola händer. För att en utvecklingsinsats ska få effekt måste den påverka vad vi gör i mötet med eleven. Föreläsningar, bokcirklar och handledning kommer bara att få effekt om de som deltar gör någonting annorlunda när de kommer tillbaka till klassrummet. Det räcker inte med att bli inspirerad, få tips och tricks eller känslomässigt stöd. Om vi gör det vi alltid gjort kommer vi att få vad vi alltid fått.

De bästa lösningarna finns hos dem som är närmast problemet.

Problemen i skolans värld är alltid komplexa. Vi arbetar med individer och variationen är oändlig. Skolor inom samma upptagningsområde skiljer sig åt med avseende på lokalmässiga förutsättningar, pedagogisk inriktning och områdets socioekonomiska status. Lärare inom skolan skiljer sig i personlighet, erfarenhet och kompetens. Varje elev är unik med en egen skolbakgrund. Därför har generella metoder som beslutas centralt svårt att får gehör ute i verksamheterna alldeles oavsett metodens evidens eller effektivitet. Om vi i stället kan stötta dem som är närmast problemet, oavsett om det är en ledningsgrupp, ett arbetslag eller en enskild lärare har vi större chans att hitta lösningar som tar hänsyn till lokala förhållanden och där de som är ansvariga känner sig delaktiga. Kort sagt att hitta lösningar som fungerar.

Uppföljning, uppföljning, uppföljning.

De goda initiativen är många. Alla som arbetar inom skolan känner igen utvecklingsprojekt som startas inför varje termin. Vi avsätter konferenstid, tar in föreläsare, diskuterar i tvärgrupper och fattar beslut kring insatser. Tre månader senare har vi glömt vad vi beslutade, vem som var ansvarig och varför vi avsatte all tid. Skolan är en organisation som lider av koncentrationssvårigheter. Vi är bra på att initiera utvecklingsprojekt. Tyvärr är vi också impulsiva. Så när en ny häftig metod dyker upp glömmer vi lätt av vad vi höll på med.

Att följa upp betyder att vi behåller fokus på några avgränsade områden under en längre tid. Att följa upp betyder att vi intresserar oss för resultaten av de insatser vi implementerar, för hur vår verksamhet fungerar i praktiken och hur vi kan förändra och förbättra den i små steg snarare än genom nya stora projekt.