Skolpsykologin hör hemma i klassrummet – inte i ett parallellt spår

Delbetänkandet av SOU 2025:44 – Förbättrat stöd i skolan – innehåller flera förslag för att förbättra skolans arbete med stödinsatser, tydliggöra ansvar och avlasta lärare. Men när det gäller elevhälsans psykologiska insats riskerar utredningen att förlora det som borde vara dess största styrka: förmågan att arbeta förebyggande och främjande i skolans kärnverksamhet.

Utredningen identifierar – med rätta – att skolpsykologer i dagsläget ofta används som punktinsatser: till möten, utredningar och bedömningar. Det psykologiska perspektivet saknas i skolutveckling, skolklimatfrågor och handledning. Den tvärprofessionella analysen är svagt etablerad och psykologens kompetens kommer sällan till sin rätt i undervisningsnära processer.

Men i stället för att adressera dessa strukturella brister, väljer utredningen att formalisera dem. Psykologens uppdrag renodlas till hälso- och sjukvård. Samtidigt föreslås specialpedagoger och speciallärare lämna elevhälsan och knytas närmare undervisningen. Resultatet är en elevhälsa där den psykologiska kompetensen separeras från skolans pedagogiska utvecklingsarbete.

Detta är problematiskt av flera skäl.

För det första innebär det en förlust av psykologens roll i det främjande och förebyggande arbetet. Den starkaste hälsofrämjande faktorn vi känner till för barn och unga är en fungerande skolgång. Att främja närvaro, motivation, känsla av sammanhang och fungerande relationer är psykologiska processer – som kräver psykologisk kompetens. Genom att förlägga psykologens insatser till ett parallellt vårdspår riskerar vi att omöjliggöra just det hälsoarbete som skolan eftersträvar.

För det andra går utredningen miste om möjligheten att bygga en verkligt tvärprofessionell elevhälsa, där psykologer, specialpedagoger och övriga professioner samverkar för att forma lärmiljöer där alla elever kan delta, utvecklas och trivas. I stället individualiseras både problem och lösningar.

För det tredje riskerar vi att befästa en resursmodell där psykologer fortsätter att vara sporadiskt närvarande, inkallade vid behov och stå utanför skolans vardagliga arbete. I många kommuner är psykologtjänster organiserade på central nivå, ofta med ansvar för ett stort antal elever. Det innebär att skolpsykologens närvaro är sporadisk, ofta begränsad till "ärenden" eller utredningar där problemen redan har fördjupats. Närvaro, tillit och förtroendefulla relationer – som är en förutsättning för att kunna arbeta främjande, förebyggande och åtgärdande – blir svåra att bygga.

I en sådan modell är det inte realistiskt att psykologen ska kunna bidra till kollegialt lärande, utveckling av skolans förhållningssätt, eller byggande av främjande lärmiljöer. Det finns helt enkelt inte tid, struktur eller vilja till det. Psykologen blir i stället en konsultresurs vid behov – inte en integrerad del av skolans arbete med undervisning och lärmiljö. Det förminskar det psykologiska perspektivet till något som rör den enskilda elevens behov, inte skolans organisation.

Delbetänkandet konstaterar bristerna – men lämnar dem utan åtgärdsförslag. Den föreslår inga strukturella lösningar för att psykologisk kompetens ska bli tillgänglig på skolnivå i det dagliga arbetet. Ingen modell för hur skolpsykologer kan arbeta kontinuerligt med rektor, arbetslag eller elevhälsoteam. Ingen strategi för hur psykologer kan användas i analys av närvaromönster, skolklimat eller relationskultur. I stället lämnas psykologerna kvar i ett uppdrag som formellt förstärks – men organisatoriskt isoleras.

Att psykologins roll är underutvecklad i dagens skola är inte ett argument för att renodla bort den – utan en signal om behovet att organisera den bättre.

I en tid där psykisk ohälsa bland elever ökar, och där skolor brottas med närvaroproblem, motivationsbrist och oro, borde vi inte minska skolpsykologens närhet till undervisning – vi borde öka den. Det kräver inte mindre tvärprofessionellt arbete, utan mer.

Elevhälsans psykologiska kompetens har en självklar plats i skolans utvecklingskedja. Den bör inte dras undan – den bör släppas in.

Har du frågor, funderingar eller vill samarbeta? Välkommen att höra av dig.