Skolinspektionen, särskilt stöd och utveckling av undervisning

I samband med att skolor runt om i Sverige avslutade läsåret 23/24 publicerade skolinspektionen En granskning av skolornas arbete med extra anpassningar och särskilt stöd i de obligatoriska skolformerna och i fritidshemmet.

Inspektionen konstaterar föga förvånande att det finns brister i skolornas arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Granskningen visar att extra anpassningar och särskilt stöd är det område där inspektionen under lång tid har identifierat flest brister i skolornas arbete. De konstaterar att det saknas gemensamma, förankrade rutiner för arbetet med stödinsatser. De lyfter fram att det finns en tveksamhet på skolorna kring huruvida elevernas behov ska mötas med ledning och stimulans, extra anpassningar eller särskilt stöd samt hur dessa behov ska kommuniceras uppåt i organisationen. Vidare konstaterar inspektionen att arbetet med stöd är eftersatt inom ramen för fritidshemmets verksamhet samt att det ofta saknas tillgång till de kompetenser eller professioner som skollagen kräver för arbetet med stödinsatser.

Bristerna har delvis sitt ursprung i de begrepp vi väljer att använda för att beskriva skolornas stödarbete. Ofta tänker vi på undervisningen som ett statiskt fenomen. När en elev inte lär sig som förväntat behöver undervisningen anpassas för den enskilde eleven. Om denna fortfarande inte lär sig eller på andra sätt inte kan delta i undervisningen så ska en utredning om särskilt stöd genomföras. Om vi tänker på lärandeprocessen som ett enkelspårigt flödesschema ser vi snabbt att det får konsekvenser för skolans och undervisningens organisation.

Ett dilemma uppstår när vi tänker på undervisning som statiskt i stället för dynamiskt. Om de elever som inte kan ta till sig undervisningen har rätt till extra anpassningar är det inte konstigt att mängden och omfattningen de anpassningar som den enskilde läraren förväntas plocka fram, minnas och iscensätta ständigt ökar. Om vi i stället tänker på undervisning som en dynamisk process som utgår ifrån elevers olika förutsättningar och löpande identifierar behov hos elever kan vi förändra hur vi arbetar med stödinsatser.

I en dynamisk undervisningsprocess blir extra anpassningar interimslösningar. Någonting vi använder temporärt fram tills vi kan förändra undervisningen i sin helhet för att möta elevernas behov. Eller enklare uttryckt: den här terminens extra anpassningar är nästa termins ledning och stimulans. Vi förändrar löpande vilka arbetsformer vi använder för att närma oss elevernas verkliga behov.

En mer dynamisk undervisnings- och lärandeprocess skapar dock gränsdragningsproblem vad gäller när ledning och stimulans övergår i extra anpassningar som övergår i särskilt stöd. Att anpassa undervisningen för att bättre tillmötesgå en elevs behov leder inte alltid till att den enskilda eleven bedöms kunna nå kriterier för bedömning. I dessa fall ska en utredning om särskilt stöd genomföras.

För att kunna avgöra när extra anpassningar eller särskilt stöd är påkallat krävs en god kännedom om innehållet i läroplanen där eleven uppvisar svårigheter. Det är mot läroplanen en elevs behov av stöd bedöms och utvärderas. Vilka insatser behöver skolans genomföra för att eleven ska nå så långt som möjligt mot utbildningens mål? Det innebär att både lärare och samtliga professioner i elevhälsoteamet behöver ha god kännedom om läroplanens innehåll och hur vi bedömer huruvida en elev når kriterier för bedömning.

Även fritidshemmet arbetar efter en läroplan som ramar in arbetet. Och även inom fritidshemmet behöver anpassningar och stöd utgå ifrån vilka delar av den läroplansstyrda verksamheten det är som utgör hinder för eleven.

När vi bryter ut extra anpassningar och särskilt stöd ur lärande- och undervisningsprocessen blir de abstrakta begrepp som är svåra att hantera för den enskilda skolan och läraren. De extra anpassningarna tenderar att växa i antal och omfång och det särskilda stödet riskerar att utebli. Om vi i stället fokuserar på att integrera det vi idag kallar för stödinsatser som en naturlig del av lärande och undervisning kan vi stötta fler elever. Det innebär att vi behöver tänka om hur vi organiserar elevhälsan. Elevhälsan måste arbeta närmare lärarna och vara en självklar del av undervisningens planering, genomförande och utvärdering.