Om dalahästar och byråkrati

Dalahästar är unika, oregelbundet formade och vackert målade. Jag mins att min farmor hade flera stycken i olika stil och storlek medan jag växte upp. Under en period, jag kan inte varit särskilt gammal, var jag upptagen av att undersöka hur olika träklossar förhöll sig till hål av olika storlek och form. Dalahästarna passade inte i något av hålen. Det gick inte hur man än vända och vred på hästkraken att få mer än ett ben att passa genom något av de tillgängliga hålen. Med de fyrkantiga, runda och triangulära klossarna gick det bättre. De passade alla som handen i handsken i något av de alternativ jag hade till mitt förfogande. Det gick till och med att trycka den triangulära formen genom det fyrkantiga hålet. För ändamålet var klossarna bättre än de mycket intressantare dalahästarna.

Jag har tillbringat det senaste decenniet inom både kommunala och regionala organisationer och det slår mig att mina barndomserfarenheter beskriver verkligheten för många av de människor jag mött genom åren.

Det finns många människor där ute som inte passar in i mallen. Som har egenheter, saknar färdigheter, inte uppför sig eller på något annat sätt skiljer sig från den gängse formen. Hur de än vänder och vrider på sig så är det något som fastnar, något som skaver, något som inte blir riktigt som det är tänkt. Ofta försöker de igen. Var annorlunda, var inte så besvärlig, håll inne med vad du tänker och känner, prata inte så mycket! Eller, jag måste försöka berätta igen. Så att de förstår den här gången. Varför kan jag inte bara vara normal!

Ofta vill de inget hellre än att livet bara ska fungera. Att de ska kunna leva ett drägligt liv där inte varje vardaglig situation utgör ett potentiellt hinder. Många gånger har de djupa insikter om sig själva och hur de fungerar. De vet att de tar sig an livet annorlunda än andra. De vill inte ha särskild behandling. De vill inte vara undantag. De vill inte ha andra regler än andra. De vill bara inte kämpa. Så förbannat mycket. Hela tiden.

I mötet med våra institutioner blir deras oregelbundenhet som mest synlig. De krigar mot scheman, telefontider, digitala bokningsportaler, regler och policys. När du är sjuk ska du boka en tid på en vårdcentral. Helst ska du ha ett avgränsat besvär som är lätt att beskriva på den korta tid du har till ditt förfogande. Och helst ska besväret vara lätt för läkaren att diagnosticera. Men vad händer när så inte är fallet? Kompletterande prover och bedömningar bokas in. Kanske på en annan mottagning, på en annan dag och på en helt annan tid. För den som har svårt att förklara sin situation på ett kort och koncist sätt, har komplicerade svårigheter inom flera av livets områden, har svårt att komma igång, iväg och i tid är situationen nästan ohanterbar.

Gång på gång behöver de förklara sig, dalahästarna. Ofta rädda att inte bli förstådda eller tagna på allvar den här gången heller. Eller att de ska rekommenderas någon av alla de insatser som samhället erbjuder men som är allt för fyrkantiga för att de ska klara av att delta. Hur ska du kunna ta emot stödet när det ges på en särskild tid och du, hur mycket du än försöker, inte kan hålla tider? Eller när relationer är svårt och socialsekreteraren, läraren, boendestödet eller psykologen är en vikarie eller bara ska träffa dig på nybesöket?

Vi, samhällets professionella, möter dem varje dag. Ofta svarar vi att det de efterfrågar inte är något vi erbjuder. Vi sitter i SIP-möten och passar dem mellan oss. Kanske just den här personen ändå passar bättre där borta hos er? Vi säger att vi förstår vad de behöver men att det de behöver inte är något vi kan tillhandahålla. I alla fall inte just på det sättet, under så lång tid eller av en särskild person.

Det stöd människor behöver går inte alltid att formalisera, standardisera och effektivisera. Det krävs kreativitet, en förmåga att tänka bortom smala organisatoriska ramar, att inte bli bakbundna av inarbetade arbetssätt och konventioner. Det krävs omdöme för att se att någonting annat än det vanliga behövs i just det här enskilda fallet. Det krävs mod för att göra någonting annat än det beprövade.

Jag tror att dalahästar drömmer om att bli klossar för att slippa fastna, slippa kämpa och för att ibland få uppleva lite lugn och ro. Jag drömmer om ett samhälle där vi har en bakdörr bred nog för en dalahäst.