Lex Edico och skolans framtid

Fackförbundet Skolledarna föreslår införandet av Lex Edico, som likt Lex Maria och Lex Sarah, ska bidra till att systemfel inom utbildningssystemet upptäcks och åtgärdas. Förslaget kommer efter att allt fler rektorer har svårt att hålla budget och samtidigt leva upp till skollagens krav.

Lex Edico kan sammanfattas i fyra punkter:

• informera sina medarbetare om skyldigheten att rapportera missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
• utan dröjsmål utreda och dokumentera det rapporterade missförhållandet eller risken
• utan dröjsmål avhjälpa eller undanröja missförhållandet eller risken
• snarast göra en anmälan till Skolinspektionen/Arbetsmiljöverket om missförhållandet (eller risken för det) är allvarligt

Vi kan se att tre av fyra punkter är administrativa till sin natur och kräver struktur och system för dokumentation. Vi får anta att Lex Edico kommer att öka den redan höga administrativa bördan för Sveriges rektorer. Skolledarna är medvetna om dilemmat och kommenterar:

Vi kan inte se att det går att göra på något annat sätt. Det handlar i grunden om barnens rätt till en likvärdig utbildning under trygga villkor. Om man gör skillnaderna tydliga mellan de professionellas uppfattning om vilka behov som finns och de politiska beslut om tilldelade resurser som tas så skulle medborgarna få en större insyn och merinflytande[1].

Det är naturligtvis intressant att Sveriges skolledare inte kan se något annat sätt att bidra till skolans utveckling än att den behöver ytterligare dokumenteras och utredas. Självklart är adekvat resurssättning en förutsättning för en fungerande skola. Det är också en utmaning att skolans huvudmän ser olika på hur verksamheten ska resurssättas. Men är det den största utmaningen svensk skola står inför?

Låt oss prova tanken att den svenska skolan har de resurser den behöver för att genomföra sitt uppdrag. Vi lägger idag ungefär 150 miljarder kronor på grundskolan inklusive förskoleklass samt ytterligare 21 miljarder på fritidshemmen varje år. Strax över 40% av kommunernas budgetar går till skolan. Mängden resurser som riktas till skolan är högre än någonsin tidigare[2].

Om den totala mängden resurser inte är skolans huvudsakliga problem hur kan vi förklara de utmaningar som Sveriges rektorer uppenbarligen ser?

Jag vill mena att det är fördelningen av skolans resurser och till vad de används som är den egentliga utmaningen. Ett ständigt växande uppdrag med ospecifika mål och svällande administration kostar pengar.

Skolan är en institution i ständig förändring och den behöver utvecklas i takt med omvärlden. Istället för att avkräva skolpersonal mer dokumentation och utvärderingar föreslår jag att vi för en diskussion kring vad skolans kärnuppdrag bör vara. I vår iver att förbättra vardagen för Sveriges elever är det lätt att lägga till moment som lex Edico, psykisk hälsa på schemat eller föräldrakontakt. Vi kanske behöver skala bort moment som inte bidrar till elevernas utveckling istället för att lägga nya administrativa uppgifter?

[1] https://www.skolledaren.se/aktuellt/nyheter/2024/1/sveriges-skolledare-lanserar-lex-edico/

[2]https://skr.se/skr/skolakulturfritid/forskolagrundochgymnasieskolakomvux/vagledningsvarpavanligafragor/samycketkostarskolan.2785.html