Det är lättare att försämra än förbättra komplexa system

Den moderna enhetsskolan är en förunderlig institution. Samtliga barn i Sverige kommer under sin uppväxt att skapa en egen relation till skolan. De allra flesta kommer att ta sig igenom skolans 10 år med godtagbara kunskaper i de flesta ämnen.

Ungefär 130 000 vuxna arbetar i skolan för att ge mer än 1 000 000 barn möjligheten att lära sig läsa, skriva och räkna[1]. Skolan ansvarar också för fritidshemmet, skolmatsalar, allmänna hälsoundersökningar och vaccinationsprogram.

Det är svårt att känna igen den mindre folkskolan från början av det förra seklet som förestods av en lärare eller lärarinna. Det fanns ett klassrum där eleverna genomförde det som skulle bli deras utbildning. I huvudsak 6 år. Läroplanerna var mindre omfattande i både ambition och innehåll.

Det är naturligtvis också så att samhället runt sekelskiftet 1900 på vissa sätt var mindre komplext. Sverige var vid den tiden fortfarande i huvudsak ett agrart land. Majoriteten av befolkningen levde fortfarande på landsbygden och de flesta kunde förvänta sig ett liv i jordbruket. Många fler akademiska kunskaper än att läsa, skriva och räkna krävdes knappt. Men industrialiseringens vindar blåste och landet behövde en mer utbildad befolkning.

Sedan dess har utbildningsgraden ökat och ungefär 45% av befolkningen har en eftergymnasial utbildning[2]. Kort sagt har omfattningen, ambitionsnivån och komplexiteten i utbildningssystemet vuxit lavinartat de senaste 100 åren.

Skolsystemet består idag av flera nivåer (stat, huvudman och enskild skola) som samspelar på många sätt. Skolan är sedan 1990-talet i huvudsak målstyrd och huvudmannen (i de flesta fall kommunerna) har ansvaret för den ekonomiska styrningen. Skolan samlar information om hur våra barn lär sig, socialiserar och mår och använder den informationen för att anpassa verksamheten till elevernas behov. Vi lever sannerligen i informationssamhället.

Vad det moderna skolsystemet kan åstadkomma är fantastiskt. Människor som under tidigare historiska epoker hade varit fast på den plats och den sociala position de fötts till kan idag drömma om något annat, något nytt. Utökningen av och komplexiteten i skolsystemet har burit frukt.

Komplexiteten i systemet gör att det är svårt för att inte säga omöjligt att i förväg förutspå vilka effekter förändringar av systemet får. De senaste åren har vi genomfört insatser för att minska lärarnas dokumentation men snarare sett den öka istället för att minska. Ett annat exempel är inkluderingsvågen som svepte genom grundskolan efter skollagsändringen 2010. Ambitionen var att skolans lärmiljöer skulle anpassas i större utsträckning än tidigare för att fler elever skulle kunna ta del av den ordinarie undervisningen. En konsekvens blev att väl fungerande särskilda undervisningsgrupper och resursskolor lades ner. Verksamheter som var nödvändiga för vissa av de elever som fick sin undervisning där.

Vad ska vi då dra för slutsats? En möjlig slutsats är att breda, generella förändringar av komplexa system sannolikt ger fler oförutsedda och oönskade effekter än de förväntade effekter förändringarna är tänkta att uppnå.

Men förändringar är nödvändiga. Världen runt oss förändras oavsett vi vill eller inte. Våra institutioner måste förändras för att vi ska kunna möta framtiden. Det innebär att vi behöver fundera på vilka sätt vi kan anpassa våra skolorganisationer till den föränderliga värld de är en del av.

[1] https://www.skolverket.se/skolutveckling/statistik/sok-statistik-om-forskola-skola-och-vuxenutbildning?sok=SokC&omrade=Personal&lasar=2023/24&run=1

[2] https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/utbildning-jobb-och-pengar/utbildningsnivan-i-sverige/