Barnets möte med världen

Barn är olika. Väldigt olika. Barn skiljer sig från varandra vad gäller det mesta. Vissa barn föds tidigt på året, andra senare. Vissa barn har tydliga signaler när de är små, andra inte. Vissa barn sover och äter som förväntat och andra inte. Barnet med alla dess egenheter föds in i en familj med sina vanor och behov. Det finns i allmänhet en mor och en far, kanske ett eller flera syskon som alla har sin unika uppsättning av färdigheter, behov och önskningar.

Det nyfödda barnets inträde i familjen är en krock och föräldrarnas viktigaste uppgift under denna första tid är att prioritera mellan familjemedlemmarnas olika behov. Ett nyfött barn klarar sig inte själv och de andra familjemedlemmarna får stå tillbaka för en tid. Det är en viktig lärdom både för förstagångsföräldern och det barn som får ett syskon för första gången. De egna behoven är inte längre viktigast.

Det samma gäller när barnet möter samhället för första gången, ofta i form av inskolning på förskolan. Barnet ska lämna en miljö där de förhoppningsvis har fått sina behov tillfredsställda på ett regelbundet och förutsägbart sätt av sina föräldrar och syskon och träda in i en värld med andra barn i samma ålder. Efter att ha levt i ett hem med några få personer ska barnet nu navigera en miljö där det finns fler barn med liknande eller andra behov och önskningar en dem. Det resulterar naturligtvis i en krock även här. Möjligheten till konflikt med andra barn ökar när olika viljor ska jämkas samman. De barn som listar ut hur lek kan initieras, grundläggande turtagning och konfliktlösning får uppleva hur ett sammanhang formas och livets första vänskaper växer fram. De barn som har svårt att hantera interaktionen med andra riskeras att halka efter i den sociala utvecklingen och olikheten gentemot de andra barnen ökar.

Övergången från förskola till förskoleklass eller skola är nästa förändring av barnets institutionella liv. Graden av frihet minskar när barnet ska samspela med fler, och dessutom okända, barn än tidigare. Kraven på att kunna hantera relationer, ta mer ansvar och åsidosätta sina egna önskningar ökar. Tiden då lärande och utveckling kunde stimuleras genom att följa barnets impulser har gett vika för mer strukturerade arbetsformer. De barn som kan följa instruktioner, navigera sociala relationer med hjälp av ord och kan skjuta upp behovstillfredsställelse får uppleva glädjen i att lära sig och bemästra nya, avancerade färdigheter som att läsa, skriva och räkna. De barn som har svårt att hantera övergången mellan förskola och skola riskerar återigen att halka efter i den sociala och akademiska utvecklingen.

Barn utvecklar inte de färdigheter de behöver för att navigera världen i ett vakuum. Runt omkring finns föräldrar, syskon, släkt, förskolelärare och lärare. Vuxna (och barn) som har till uppgift att stimulera och stötta barnets utveckling genom det vi traditionellt kallar uppfostran. Ett barn föds in i världen, som vi skrev tidigare, med unika färdigheter. Men det är i mötet med miljön runt barnet som dessa färdigheter utvecklas och förhoppningsvis förädlas.

Det betyder att när ett barn har svårt att hantera den miljö de befinner sig i så behöver vi rikta blicken mot både miljön och barnet. Vilka färdigheter är det barnet saknar eller inte har bemästrat? Vilket stöd i att utveckla dessa förmågor har barnet fått och vart?

När det gäller att stötta barn som upplever svårigheter finns det en tendens att förlägga orsaken till svårigheterna någon annanstans. Föräldrarna skyller på skolan som inte kan anpassa sin verksamhet till barnets förutsättningar. Skolan skyller på föräldrarna som brustit i sin uppfostran av barnet. I värst fall placerar både hem och skola problemet hos barnet. Barnet som saknar både förmåga och stöttning.

Att fostra den kommande generationen är rimligtvis ett kollektivt uppdrag. Vi har alla en del att bidra med. Det innebär att vi alla har en del av ansvaret när något inte fungerar. Skolan, och till viss del förskolan, är institutioner som ska hantera alla barn. Alla barn är olika och skolan har till uppgift att hitta en ram som passar så många barn som möjligt. Föräldrarna har till uppgift att stötta sitt barn att utveckla de förmågor som krävs för att möta samhället. Skolan kan lätt bli för fyrkantig och skapa en ram som är allt för snäv vilket gör att vissa barn inte klarar av att vara i dess verksamhet. Risken för föräldrar är att förlita sig på att samhällets institutioner ska utveckla barnets grundläggande förmågor.

För att barn ska växa upp till välmående och fungerande vuxna krävs enorma ansträngningar från hela samhället. Ett barn som lämnas ensam utvecklas inte i den takt och åt det håll som krävs för att klara livet utan ett överskott av lidande. Ibland överger vi barn för att de inte passar mallen, ibland för att vi tycks tro att barn utvecklas bäst genom att vi låter deras vilja, intresse och önskningar styra och ibland därför att vi står handfallna inför barnets egenheter.

Inget barn får överges. Barn har rätt att uppfostras. Det är vår skyldighet.